"Angelica följer sin hand med blicken när den landar hårt på Johans kind. Det går fort men hon upplever det ändå väldigt långsamt och detaljrikt. Ett sådant ögonblick när en del av en själv observerar och vet att man befinner sig i ett avgörande vägskäl men man förmår ändå inte ändra riktning. Det enda man kan göra är att följa med vågen ut från stranden."Den här gången trodde Angelica verkligen att hon hade hittat rätt. Johan var allt hon någonsin kunnat drömma om - och så annorlunda mot de män hon varit med tidigare. Hon ignorerade den där inre rösten som ibland försökte få henne att ge sig av. Ända tills nu. Nu var hon tvungen att få ett slut på allt det destruktiva. Ett slut på hans manipulation och kränkningar. Hur kunde hon låta det gå så långt att hon var den som slog först? Vad var det egentligen som hände? -
